لهذا أقف مع الشعب الفلسطيني ، أنا فلسطينية ، بقلم : مروى مصطفى

لهذا أقف مع الشعب الفلسطيني ، أنا فلسطينية ، بقلم : مروى مصطفى

لم أختر أن أكون ناشطة من أجل فلسطين. لقد وُلدت في قلب قضيةٍ فُرضت على شعبي بالقوة، وورثتُ ذاكرةً مثقلة بالفقد والاقتلاع والانتظار. وُلدت وأنا أحمل حكاية وطنٍ لم يغادر قلوب أبنائه رغم كل ما فُرض عليهم من تهجيرٍ وحصارٍ وحروب.

فلسطين ليست شعارًا أرفعه، ولا قضيةً موسمية أتفاعل معها حين تجذب اهتمام العالم. فلسطين هي هويتي، وذاكرتي، وجذوري، وصوت أجدادي الذين رحلوا وهم يحلمون بالعودة، وصوت أطفالٍ يولدون اليوم تحت القصف والحصار وما زالوا يحلمون بالحرية.

وأنا أرفض أن أعتاد على هذا الظلم.

أرفض أن يصبح قتل الأطفال خبرًا عاديًا. أرفض أن تتحول صور الدمار إلى مشاهد مألوفة لا تثير في العالم غضبًا أو مساءلة. أرفض أن يُطلب منا الصمت بينما يُطلب من الضحايا أن يتحملوا ما لا يحتمله بشر.

عندما أقف في مظاهرة، لا أقف لأعبر عن رأيٍ سياسي فحسب. أقف لأن هناك حقيقة يجب أن تُقال. أقف لأن هناك شعبًا يُعاقَب منذ عقود على مجرد تمسكه بحقه في الحياة والحرية والكرامة. أقف لأن كل طفل يُنتشل من تحت الركام، وكل أم تبكي أبناءها، وكل عائلة تُمحى من السجل المدني، تستحق أن تجد من يرفع صوته من أجلها.

أتظاهر لأن الصمت ليس حيادًا.

الصمت، حين يكون الظلم واضحًا بهذا القدر، يصبح مشاركةً في استمراره. والصمت أمام المأساة الإنسانية ليس موقفًا متزنًا، بل تخلٍّ عن أبسط واجبات الضمير.

ثم يسأل البعض: ما الفائدة؟

الفائدة أن الحقيقة لن تُدفن مهما تراكم فوقها الركام. الفائدة أن العالم لن يستطيع أن يقول يومًا: لم نكن نعلم. الفائدة أن كل صوتٍ حر يرفض الصمت يساهم في كسر جدار اللامبالاة الذي يحاول خنق العدالة.

قد لا توقف مظاهرة حربًا، لكنها تفضحها.

قد لا تعيد شهيدًا إلى الحياة، لكنها تمنع قتله من أن يمر بصمت.

قد لا تُنهي الظلم فورًا، لكنها تؤكد أن هناك من رفض أن يكون شاهد زور على العصر.

أنا فلسطينية.

أحمل قضية شعبي لأنني لا أملك رفاهية النسيان. أحملها لأن خلف كل رقم إنسانًا، وخلف كل خيمة قصة حياة، وخلف كل اسمٍ على قوائم الضحايا حلمًا كان يستحق أن يعيش.

أحملها لأنني أؤمن أن العدالة ليست انتقائية، وأن قيمة الإنسان لا تتغير تبعًا لجنسيته أو دينه أو موقعه على الخريطة.

ولهذا سأواصل الوقوف.

سأواصل الكلام.

سأواصل إزعاج الصمت.

وسأواصل تذكير العالم بأن فلسطين ليست قضية من الماضي، بل جرحًا مفتوحًا في ضمير الإنسانية.

فإذا كان الدفاع عن الأطفال جريمة، وإذا كان رفض الظلم تهمة، وإذا كان الوقوف إلى جانب المظلوم تطرفًا، فليشهد التاريخ أننا اخترنا أن نكون في الجانب الصحيح منه.

لأن الأمم لا تُحاسَب فقط على ما فعلته، بل على ما سمحت بحدوثه وهي صامتة.

• – مروى مصطفى – مجموعة أصدقاء فلسطين في هلسنغبوري

Därför står jag solidarisk med det palestinska folket.
Jag är palestinier.

Av : Marwa Moustafa

Jag valde inte att bli aktivist för Palestina. Jag föddes in i en verklighet där mitt folk tvingats bära bördan av fördrivning, förlust och orättvisa generation efter generation. Jag ärvde inte bara ett namn och ett ursprung – jag ärvde också berättelsen om ett folk som vägrar att ge upp sin rätt till frihet, värdighet och ett hemland.

Palestina är inte en fråga jag engagerar mig i när det passar mig. Det är min identitet, mitt arv och mina rötter. Det är min historia och mitt ansvar.

Och jag vägrar att vänja mig vid denna orättvisa.

Jag vägrar att acceptera att dödade barn blir statistik. Jag vägrar att se förstörelsen av hela familjer reduceras till korta nyhetsinslag. Jag vägrar att låta lidandet normaliseras eller att människors liv värderas olika beroende på var de är födda.

När jag står på en demonstration står jag inte där enbart för att uttrycka en politisk åsikt. Jag står där för att vittna om sanningen. Jag står där för att påminna världen om att det finns ett folk som i årtionden har levt under ockupation, belägring, krig och fördrivning – och som fortfarande nekas sina mest grundläggande mänskliga rättigheter.

Jag står för varje barn som aldrig fick chansen att växa upp.

För varje mamma som tvingats begrava sina barn.

För varje familj som förlorat sitt hem, sina nära och kära och sin framtid.

För varje människa vars röst tystades innan världen ens hann lyssna.

Jag demonstrerar eftersom tystnad inte är neutralitet.

När orättvisan är så uppenbar blir tystnaden ett ställningstagande. Att vara tyst inför mänskligt lidande är inte balans – det är att svika sitt samvete.

Och ändå frågar vissa:

”Vad är meningen? Vad förändrar det?”

Meningen är att sanningen inte ska begravas.

Meningen är att världen aldrig ska kunna säga: ”Vi visste inte.”

Meningen är att varje röst som höjs för rättvisa bryter sönder muren av likgiltighet.

En demonstration kanske inte stoppar ett krig.

Men den avslöjar det.

Den kanske inte kan återge de döda livet.

Men den vägrar låta deras död passera i tystnad.

Den kanske inte omedelbart förändrar verkligheten.

Men den bekräftar att det fortfarande finns människor som vägrar vara tysta vittnen till orättvisor.

Jag är palestinier.

Jag bär mitt folks sak, inte av hat, utan av ansvar.

Jag bär den därför att jag tror att varje människa har rätt att leva fri, trygg och med värdighet.

Jag bär den därför att jag vägrar acceptera att ett barns liv ska vara mindre värt än ett annat barns liv.

Därför kommer jag att fortsätta stå upp.

Jag kommer att fortsätta tala.

Jag kommer att fortsätta utmana tystnaden.

Och jag kommer att fortsätta påminna världen om att Palestina inte är en fråga från det förflutna – det är ett öppet sår i vår tids mänskliga samvete.

Om det är ett brott att försvara barns rätt till liv, om det är kontroversiellt att stå på de förtrycktas sida, då får historien döma oss.

Men låt den också minnas vilka som talade.

Och vilka som valde att vara tysta.

För nationer och människor döms inte bara för det de gjorde – utan också för det de såg hända och lät fortsätta.

Den dag vi slutar reagera på andra människors lidande, den dag vi kan se orättvisor utan att känna något, då förlorar vi inte bara vår moral.

Då förlorar vi vår mänsklighet.
Marwa moustafa Palestinavänner i Helsingborg